Jag hatar människor som måste behålla sin heder. Som inte kan erkänna saker och berätta sanningen. Jag är så fruktansvärt glad att jag har bytt ut tårar till hat. Jag är så fruktansvärt förbannad på hur en människa kan ha en sådan bra självkänsla när de inte förtjänar det...

Tydligen var det jag som blev dumpad? URSÄKTA, sen närdå, det var ju ändå jag som sa orden, som sa att jag inte ville vara tillsammans med en människa som i 2,5 års tid endast har tänkt på sig själv och en basketboll. Jag har varit längst ned på prioriteringslistan, jag tänker inte sätta mig i den pinan något mer för jag förtjänar bättre än så. Hur kan det då vara jag som har blivit dumpad? Vart är logiken i det?

Jag kommer vara så lycklig den dagen han ser mig igen, och jag kommer vara så lycklig för jag vet att han kommer tänka "vadfan har jag kastat bort" , tro mig jag kommer inte vara där och vänta.

Jag är så arg på folk runt omkring mig, inte arg men varför har inte folket sagt åt mig att jag inte kan fortsätta såhär tidigare? Nu när jag har gjort slut med honom så kommer alla med kommentarer "ja äntligen Lisa har du insett att han inte var något och ha, han har alltid varit så himla dum med dig och aldrig tänkt på dig och vad du vill".

Som min mamma sa, "jag ville inte säga något för jag ville att du skulle få inse det själv, du är ju vuxen..." Men vad är skillnaden på psykisk och fysisk misshandel? Så psykiskt nedstämd jag har varit så är det ju inte ett dugg bättre än om jag hade haft en pojkvän som skulle slå mig... Behövs det ytliga ärr för att folk ska säga åt mig att jag inte kan vara i ett förhållande längre?

Jag frågade mig i morse när jag vaknade, när kände jag mig lycklig senast? Det var under sista året på gymnasiet när jag var ensam, hade kul med mina kompisar och hade min egen vilja. Jag behövde inte rätta mig efter en människa och sina impulsiva och egoistiska drömmar i livet.

Jag är lycklig nu, jag satt och drack en kaffe ute på verandan, jag blundade och tog ett djupt andetag och jag kände hur stolt jag var över mig själv, för första gången i mitt liv njuter jag över att vara ensam! Ingen ska få ta det ifrån mig.

Jag älskar alla mina vänner både här och där hemma som har hjälpt mig till den jag är nu just idag, som har hjälpt mig igenom det här. Jag tackar min värdmamma som har hållt mitt hopp uppe, som har dragit med mig ut, som har fått mig att ha kul. Utan min värdmamma och vår relation till varandra hade jag nog tyvärr åkt hem till Sverige men hon har fått mig att inse varför jag är här och att jag fortfarande vill vara här.

Sedan min svenska mamma som har ringt mig mitt i natten och öst över hat och fått mig att inse att jag är så himla mycket bättre och förtjänar så himla mycket bättre.

Det spelar ingen roll, för hur gärna jag än kommer vilja ha tillbaks honom i framtiden så kommer jag inte kunna ta tillbaks honom. Om jag gör det så förlorar jag alla mina vänners och mina föräldrars förtroende och jag skulle aldrig kunna välja en kille framför dem som älskar mig mest i världen. Vänner och familj har man livet ut, killar kommer och går.

Det är inte jag som har svansen mellan benen, det ska jag se till! Det är han som kommer att framstå som en idiot. Jag känner mig så skadeglad!!!

Du förtjänar mig inte alls, du har aldrig gjort. Jag skulle aldrig ha slösat så mycket tid och pengar på dig, det gav mig ingenting!!


Jag tänkte inte vara så personlig på min blogg här, men jag orkar inte tänka på det. Människor som känner mig läser här och jag vill att de ska veta att jag är inte dum längre, jag tänker på mig själv och vad jag vill!