You know I'm just mad for the moment, that nothing I say is really true. You know you can always count on me, I will never dissapear. I just wish that the truth would be different, that the truth wouldn't hurt. I'm sorry I'm hard on you but I don't know what else I should do to make myself feel better.

De två senaste dagarna har varit bland de värsta i mitt liv. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag har inte mått såhär dåligt sedan min morfar gick bort. Det är inte samma sak men sveket är så stort att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag är bara så lyckligt lottad som har alla människor som står ut med mig och orkar prata mig igenom det här. Det finns de som inte har någon alls.

Jag vet att jag borde äta mer än vad jag gör men ni behöver inte vara oroliga för om jag har överlevt förr så kan jag överleva igen. jag har verkligen försökt, det är lättare med soppa än saker man ska behöva tugga på. Jag börjar ju uppriktigt sagt se ut som ett skelett och det tycker jag inte om. Nu måste jag bara vänja mig själv att äta mer igen och jag vet att det är den svårare biten... Men jag kommer dit snart!!

Allting hade varit lättare om jag var hemma i Sverige, med ett fartfyllt jobb och alla vänner och familj runt omkring mig. Det blir inte samma sak här borta... Det är dock ingen anledning till att åka hem, man kan aldrig ta lycka för givet och just nu råkar saker hända mig när jag befinner mig på andra sidan jordklotet, men jag ska klättra upp till toppen igen även om det tar tid. Det har jag bestämt mig för och ingen ska få knuffa mig över klippan igen.

Jag hatar människor som måste behålla sin heder. Som inte kan erkänna saker och berätta sanningen. Jag är så fruktansvärt glad att jag har bytt ut tårar till hat. Jag är så fruktansvärt förbannad på hur en människa kan ha en sådan bra självkänsla när de inte förtjänar det...

Tydligen var det jag som blev dumpad? URSÄKTA, sen närdå, det var ju ändå jag som sa orden, som sa att jag inte ville vara tillsammans med en människa som i 2,5 års tid endast har tänkt på sig själv och en basketboll. Jag har varit längst ned på prioriteringslistan, jag tänker inte sätta mig i den pinan något mer för jag förtjänar bättre än så. Hur kan det då vara jag som har blivit dumpad? Vart är logiken i det?

Jag kommer vara så lycklig den dagen han ser mig igen, och jag kommer vara så lycklig för jag vet att han kommer tänka "vadfan har jag kastat bort" , tro mig jag kommer inte vara där och vänta.

Jag är så arg på folk runt omkring mig, inte arg men varför har inte folket sagt åt mig att jag inte kan fortsätta såhär tidigare? Nu när jag har gjort slut med honom så kommer alla med kommentarer "ja äntligen Lisa har du insett att han inte var något och ha, han har alltid varit så himla dum med dig och aldrig tänkt på dig och vad du vill".

Som min mamma sa, "jag ville inte säga något för jag ville att du skulle få inse det själv, du är ju vuxen..." Men vad är skillnaden på psykisk och fysisk misshandel? Så psykiskt nedstämd jag har varit så är det ju inte ett dugg bättre än om jag hade haft en pojkvän som skulle slå mig... Behövs det ytliga ärr för att folk ska säga åt mig att jag inte kan vara i ett förhållande längre?

Jag frågade mig i morse när jag vaknade, när kände jag mig lycklig senast? Det var under sista året på gymnasiet när jag var ensam, hade kul med mina kompisar och hade min egen vilja. Jag behövde inte rätta mig efter en människa och sina impulsiva och egoistiska drömmar i livet.

Jag är lycklig nu, jag satt och drack en kaffe ute på verandan, jag blundade och tog ett djupt andetag och jag kände hur stolt jag var över mig själv, för första gången i mitt liv njuter jag över att vara ensam! Ingen ska få ta det ifrån mig.

Jag älskar alla mina vänner både här och där hemma som har hjälpt mig till den jag är nu just idag, som har hjälpt mig igenom det här. Jag tackar min värdmamma som har hållt mitt hopp uppe, som har dragit med mig ut, som har fått mig att ha kul. Utan min värdmamma och vår relation till varandra hade jag nog tyvärr åkt hem till Sverige men hon har fått mig att inse varför jag är här och att jag fortfarande vill vara här.

Sedan min svenska mamma som har ringt mig mitt i natten och öst över hat och fått mig att inse att jag är så himla mycket bättre och förtjänar så himla mycket bättre.

Det spelar ingen roll, för hur gärna jag än kommer vilja ha tillbaks honom i framtiden så kommer jag inte kunna ta tillbaks honom. Om jag gör det så förlorar jag alla mina vänners och mina föräldrars förtroende och jag skulle aldrig kunna välja en kille framför dem som älskar mig mest i världen. Vänner och familj har man livet ut, killar kommer och går.

Det är inte jag som har svansen mellan benen, det ska jag se till! Det är han som kommer att framstå som en idiot. Jag känner mig så skadeglad!!!

Du förtjänar mig inte alls, du har aldrig gjort. Jag skulle aldrig ha slösat så mycket tid och pengar på dig, det gav mig ingenting!!


Jag tänkte inte vara så personlig på min blogg här, men jag orkar inte tänka på det. Människor som känner mig läser här och jag vill att de ska veta att jag är inte dum längre, jag tänker på mig själv och vad jag vill!

Watching you walk out of my life hasn't made me bitter or cynical about love. Rather it has shown me that if I wanted to be with the wrong person so badly it will be so beautiful when the right one comes along.

Denna långa eviga väntan på att det ska hända!! Nu är det gjort äntligen och jag räknar dagarna!

Sitter i sängen och gör mest ingenting, funderar på att sova men har inte kommit mig till att göra det ännu.

Ligger och tänker på alla resor jag har att se fram emot, bara synd att de är så långt bort!

Sitter också och tänker på hur förbannad jag är på mig själv och allt för tillfället. Hur kunde jag ens lägga ned så mycket energi och tid av mitt liv på något som aldrig skulle kunna fungera för en människa som har ett hjärta.  Det är liksom för mycket tid att slösa bort och jag är så fruktansvärt dum som har gjort det. jag är godhjärtad, tror alltid det bästa om människor och tänker "det kommer ordna sig" . Jag släppte det utanpå så det kan nog vara dags att släppa det inuti mig också för annars går jag nuts.

Det börjar bli för lätt att hoppa över maten nu, min värdmamma var så himla gullig och lagade tacos till mig för hon vet att jag tycker om det så mycket, åt tre tortillas med fyllning och det var så himla gott och jag mådde så himla bra efteråt, att slippa gå hungrig är guld värt!!



Klockren låt, hittade videon på en bekants blogg och jag tänkte "woop woop" denna ska jag lyssna på!!

Imorgon ska jag på dejt helt från ingenstans, kommer vara spyfärdig av nervositet... Jag kan alltid trösta mig med att jag är från Sverige så vi lär ju ha saker att prata om.

85 dagar kvar <3

Just nu sitter jag och är förbannad på hur brutalt hjärnlösa rika amerikanska ungdomar är. Hade en politisk diskussion med min äldsta värddotter och hennes kompis i morse. De har ingen aning om vad de snackar om. "Om vi måste betala mer skatt så blir våra föräldrar mkt mkt fattigare"... Snälla små raringar, ni bor i samma område som den andre i led till att ta över efter President Barack Obama, ni kommer aldrig att vara fattiga. Så snälla sluta vara så fruktansvärt själviska och börja tänk på omvärlden....

Jag älskar att scrapbooka! jag var och hämtade ut fler bilder som jag hade skickat efter så nu kan jag göra alla dagar i scrapbooken tillochmed New York!!

Tiden går så fruktansvärt fort, idag är det två år sedan som jag äntligen tog studenten. Vad har jag gjort under två år? Jag kan ju sammanfatta med jobb. Jobb, jobb, jobb... Men det har ju inte varit helt fel att alltid ha pengar... Annars är det ju nu, verkligheten hinner ikapp mig nu när jag inte jobbar typ 70 timmar i veckan längre...

jag hade glömt mina mysbyxor hos Amanfa sen förra helgen så när vi sågs i veckan fick jag tillbaks dem i en kasse och i den kassen låg då två tidningar från Sverige. Hur fint gjort var inte det? Nu längtar jag bara tills söndagkväll då det ska regna och jag ska sitta i min säng med Allers och lösa korsord samtidigt som jag dricker tea.

Även om regn kan vara deprimerande så är det fortfarande så mysigt. Jag tänker tillbaks på hur det är hemma i Sverige för där är det ju inte "jättevarmt" då det regnar utan det är sådär lagomt kyligt sommarväder så man sitter i sin säng med myskläder och kanske tillochmed tjocksockar och bara tar hand om sin själ, stressar ned och läser en bok. Det ultimata skulle ju vara att ha en gungstol. Jag har ju en röd en som just nu befinner sig i min mormors stuga. Man kanske skulle ta tillbaks den när man blir äldre och skaffat lägenhet, klä om den i lite moderna färger och ha den vid ett fönster.

Och en pik till min egen kära mamma, det skulle vara jättemysigt och få sig ett paket själv från Sverige med något svenskt! Kanske en svensk tidning alternativt svenskt godis!

Just nu sitter jag inne på mitt rum och ser på tv4 play, jag är rätt så less på brittisk tv. Jag saknade också svensk tv och svensk reklam. Det är mysigt att bara ligga här och känna sig som hemma med sitt eget språk. Jag tittar då på En unge i minuten som handlar om ett BB på Västerås sjukhus. Jag kan tycka att det är ett konstigt val men det är samtidigt intressant. Jag har kommit fram till en slutsats, jag kommer aldrig i hela mitt liv att föda min unge utan min mamma. Det spelar ingen roll om jag bor på andra sidan jorden, hon får ta första bästa plan i värsta fall...

Inatt så drömde jag världens värsta dröm. Jag drömde att jag på något sätt skadade min gamla lärare från gymnasiet. Drömmen är väldigt diffus men när jag tänker på läraren så känns det som att något hemskt hände, jag har ingen aning om varför jag just drömde om henne eftersom hon inte har funnits i mina tankar alls typ det sista året men det kanske har något att göra med att jag läste om mordet på den mördade  läraren hemma i Sverige? Jag vet inte men försöker mitt undermedvetna säga att jag inte tycker om henne? Jag har inge problem med henne alls men jag blir irriterad när jag drömmer sådana drömmar som inte betyder något men ändå är de där och gror på mitt undermedvetna. Ibland är jag allt bra konstig..

Love you!! Och om drygt en vecka så ses vi!

Här sitter jag nu på andra sidan atlanten, i mitt rum på min säng och tänker på hur lyckligt lottad jag är över att vara svensk. Jag kommer aldrig mer att fälla kommentarer som "Jag hatar Sverige, det är kallt och vinter hela tiden" , "Jag vill inte bo i Umeå, ingenting händer, världens tråkigaste stad" osv osv. Jag har det jättebra här borta så bli inte orolig men gud vad jag älskar Sverige!!

Jag tänker på hur stora klyftor det finns i drömlandet USA. Jag märker inte av det på ett personlig plan eftersom jag bor hos en familj som har det bra ställt. Jag bor då i ett gated community så det är grindar man måste köra igenom för att komma in på området. Utanför mitt område finns det också massor av hus men den vyn är helt annorlunda! Här sitter jag i ett hus som är 750 kvadratmeter stort och 400 meter bort bor det familjer i hus som på ren svenska skulle kallas för ruckel. I Sverige är det inte likadant, jag vet att det finns mycket fattiga människor i Sverige också men familjer bor ändå i värdiga hus. Jag har svårt att beskriva känslan jag känner och bilden över hur "rucklena" ser ut men det är hemskt.

Ännu hemskare måste det vara i skolorna här runtom i landet, och detta på grund av klyftorna återigen! Här blandas rika och fattiga barn vilket det också görs i Sverige men här är vissa barn väldigt rika medan andra barn är så himla mycket fattigare än vad en fattig skulle vara i Sverige. Något som irriterar mig mycket är att barn i detta land får inget barnbidrag samtidigt som det är mycket vanligt här borta att ha många barn. Självklart påverkas inte min värdfamilj av det men hur gör familjen som bor 400 meter bort i ett ruckel och har fem barn? I Sverige skulle de få ca 6000 kronor i månaden som underhåll för att ge barnen nödvändigheter som mat, kläder, skolsaker, medicin osv. Vad gör familjen vars mamma jobbar på en mataffär och pappan är arbetslös? Hur överlever dem och hur handskas barnen med situationen när det dagligen går sida vid sida med rika vänner som har allt de kan önska sig? Den bittra sanningen är förmodligen lika bitter som det visas på film, föräldrarna som har tur att ha jobb jobbar säkert 200 % och hinner aldrig träffa sina barn och detta måste de göra för att få det att gå runt om det nu verkligen gör det.

Vad händer med dessa barn om de blir sjuka och behöver sjukvård? Kanske har mamman två jobb bara för att ha råd med att betala sjukförsäkringar för sina fem barn men vad händer med de barn vars föräldrar inte får två jobb? Vad händer om det barnet har njurproblem som jag har haft? Sjukvården kastar praktiskt sett ut människor som inte har sjukförsäkring. Ska denna lilla flicka som inte har gjort världen något ont få dö ist? Systemet här är korrupt och omänskligt. En uteliggare i Sverige har samma rättighet till läkarvård som en rik bankman. En uteliggare här i USA, vad gör den människan?

Det är fruktansvärt att tänka på, USA som är detta "rika" land på andra sidan atlanten har verkligen sina mörka sidor också. Det finns ingen medelsvensson här utan antingen är man rik eller så är man väldigt fattig. Jag älskar Sverige återigen för jag kan välja vilket universitet jag vill, jag kan studera till civilekonom på Uppsala universitet om jag vill det och ha en attraktiv examen. Vilka amerikanska ungdomar går på Yale, Harward och Princeton här? De ungdomar som har växt upp i välbärgade familjer som har kunnat spara ihop till en förmögenhet bara för att deras barn ska få kunna få en utbildning som i sin tur leder till ett bra jobb i framtiden. Visst finns det "fattiga" barn som också har möjlighet att gå på de college skolorna men det är endast barn som får scholarship. För att få ett scholarship måste du vara överdrivet smart eller bra i någon sport. Vad händer då med barn som är som mig? Barn som är duktiga i skolan men inte överdrivet bra? De har ingen chans tyvärr. De är tydligen mindre värda för att de inte har lika mycket pengar och inte är lika begåvade som andra. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar mina värdföräldrar har lagt undan till sina barn, pengar som de kunde ha använt till så mycket annat om de bodde i Sverige. För i Sverige är alla lika mycket värda, fattiga som rika.

Jag älskar Sverige för jag har möjlighet till att gå på vilket universitet jag vill. Jag älskar Sverige för att även om jag är uppuxen i en medelsvensk familj kommer ha möjlighet bara jag vill att få en examen som kan ge mig ett bra jobb. Jag älskar Sverige för att mina föräldrar inte behövde lägga ut en förmögenhet i sjukförsäkringar bara för att jag skulle få en värdig vård. Jag älskar Sverige för att där betalar vi så pass mycket skatt att klyftan mellan fattiga och rika inte är lika brutal som här borta! Alla barn i Sverige som kommer från en fattig faimlj som går på socialbidrag kan bli läkare, civilekonomer, professorer och få de så kallade toppjobben bara de vill. Här i USA skulle det vara 100 gånger svårare. Ett företag söker anställda och går igenom hundratals med ansökningsbrev, skulle de välja de fem studenterna från Yale eller de fem andra som gick på community college? Självklart finns det en chans till att de kan välja studenterna från communityt men chansen är så mycket större att få det där jobbet för studenterna från Yale....

Jag vet inte riktigt, jag bollar bara med mina tankar nu, jag har inga konkreta underlag till det egentligen, jag utgår bara från vad jag hört och lärt mig själv. USA har fördelar, men enligt mig finns det mer nackdelar. Jag skulle aldrig låta mina barn växa upp här. Mina barn ska inte växa upp någon annanstans än i Sverige för nu när jag sett hur det fungerar här borta med mina egna ögon skulle jag aldrig sätta mig i den situationen. Att betala hundratusentals dollar för att min dotter ska få sjukvård eller tandställning, att betala hundratusentals dollar bara för att min dotter ska få utbilda sig till något som hon vill.

Just nu i denna stund som jag skriver är Sverige möjligheternas land och även om vårt välfärdsssystem har brister så kan det nog vara det bästa välfärdssystemet i världen för i mitt hemland tänker vi på alla, inte bara på dem med pengar så den där Reinfeldt kan ju passa sig vad gäller att forma Sverige till ett litet USA med privatisering av sjukvård och indragningar på skatten som i sin tur ger mindre pengar till skolundervisning, sjukvård och äldreomsorg. Men Reinfeldt kommer från en rik familj, det finns inga fattiga moderater i Sverige som går på socialbidrag.

Jag är förbannad, när jag kommer hem till Sverige ska jag bli politisk aktiv och styra mitt hemland in på rätt bana igen för just nu har allt ballat ur.

Det var nog allt för mig för stunden. Jag kände att jag behövde skriva ned det här. Vår värld är självisk, that's the bitter reality....