De två senaste dagarna har varit bland de värsta i mitt liv. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag har inte mått såhär dåligt sedan min morfar gick bort. Det är inte samma sak men sveket är så stort att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag är bara så lyckligt lottad som har alla människor som står ut med mig och orkar prata mig igenom det här. Det finns de som inte har någon alls.

Jag vet att jag borde äta mer än vad jag gör men ni behöver inte vara oroliga för om jag har överlevt förr så kan jag överleva igen. jag har verkligen försökt, det är lättare med soppa än saker man ska behöva tugga på. Jag börjar ju uppriktigt sagt se ut som ett skelett och det tycker jag inte om. Nu måste jag bara vänja mig själv att äta mer igen och jag vet att det är den svårare biten... Men jag kommer dit snart!!

Allting hade varit lättare om jag var hemma i Sverige, med ett fartfyllt jobb och alla vänner och familj runt omkring mig. Det blir inte samma sak här borta... Det är dock ingen anledning till att åka hem, man kan aldrig ta lycka för givet och just nu råkar saker hända mig när jag befinner mig på andra sidan jordklotet, men jag ska klättra upp till toppen igen även om det tar tid. Det har jag bestämt mig för och ingen ska få knuffa mig över klippan igen.