Jag skrev värsta långa inlägget med sedan hakade internet upp sig så jag är pisst!!! Jag har tänkt länge på detta nu och jag har nog beslutat mig för att åka hem. Jag har kämpat på nog länge nu känner jag och jag känner att jag inte kan komma igenom detta här borta utan mina föräldrar. Jag är för hemmakär, och för fast vid dem. En motgång klarar en människa av men när det kommer motgångar efter motgångar så finns det som ingen annan utväg. Jag orkar inte stå på egna ben här borta....

Det funkar då jag är med mina vänner men så fort jag är ensam så går det inte alls jättebra. Jag har tänkt fram och tillbaks och jag känner att det är inte värt att bara gå här och vänta ut de sista månaderna för att komma hem. Jag känner mig som en dålig au pair, jag kan inte ta hand om barnen som jag vill, jag orkar inte ta mig tid till att hitta på saker åt dem ens. Jag kan inte fokusera alls heller. Idag när jag skulle hämta Sam från skolan så körde jag i över 10 minuter utan att tänka på att jag körde så jag körde ba, totalt åt fel håll och alldeles på tok för långt. Det var som att vakna upp från en dröm och så tänkte jag "men vad hände under den här tiden" , jag var i något slags meditationsläge eller något. Det är ju ett tydligt varningstecken på att allt inte riktigt fungerar för mig.

Nu sitter jag här i min säng lättad över att ha tagit beslutet i mitt huvud, det är lättare sagt än gjort. Jag har ingen aning om hur jag ska framföra det här till min familj, hur jag ska börja samtalet, hur min värdmamma ska reagera, kommer hon hata mig? Kommer hon förstå mig? Kommer hon tycka att jag är svag?

Det känns som att jag är en förlorare, men som jag skrev tidigare att det finns en gräns på hur mycket en människa klarar av på samma gång. Jag nådde min gräns för längesen.

Helst av allt skulle jag vilja skrika ut allt jag bär på inombords, skrika ut allt och att det aldrig ska komma tillbaks. Verkligheten är en annan.

Återkommer...