Tiden går nästan fasligt fort här borta. Jag har varit här i snart tre månader vilket är 90 dagar, det längsta jag varit hemifrån förut är 17 dagar och det tyckte jag var länge då. Tre månader är en lång tid och det är en fjärdedel av mitt år som au pair här i staterna (dvs om jag inte förlänger). Andra fjärdedelen av året kommer nog vara den bästa perioden för då får jag träffa lillasyster och njuta av "medelhavsvärme" enda till i slutet av oktober månad. Livet här är inspirerande, lärorikt och framför allt kul. Men som många andra upplevelser i sitt liv finns det också baksidor med det hela. Det sägs att första månaden du åker iväg känns som en sk smekmånad då du tar in alla intryck och tycker att livet leker, den andra månaden kan även den vara så men någon gång där i mitten på månad två och i början av månad tre kommer den där konflikten och tränger sig på. Jag kan väl erkänna att jag börjar sakna mitt hemland Sverige. Jag kan inte säga vad det är jag saknar men det är förmodligen känslan över att känna sig hemma och vara svensk tillsammans med andra svenskar.

I min hemstad Umeå känner jag till alla små hörn av staden men här borta är allt så stort. Stockholm är ju nästan mini jämfört med denna stad storleksmässigt. Stockholm är iofs en stad jag väl känner till och där är allt uppbyggt på ett svenskt vis så det känns som rätt. Här är alla motorvägar och andra vägar huller och buller och jag får ingen logik allt. Jag skulle inte ens hitta till vårt bibliotek här i West Chester och det kanske är fem minuter bort. Jag måste nästan sätta mig ned med en karta så jag kan plugga in vart alla gator leder.

Just i denna stund som jag skriver drabbas jag av panik eftersom det kommer en stor spindel som kryper på min dator. Härligt tänker jag och får panik, rusar bort från sängen. Men vänta nu det är ju där jag ska sova väl? Oh well jag måste alltså döda spindelkräket. Längre ben har ju aldrig med mina ögon själv skådat förut. Den är död och nedspolad nu, hoppas bara att inga fler spindlar söker upp mig under natten, hoppar in i min mun så jag äter upp den, lagomt mysigt till kvällsmål. När jag väl är inne på insektsfronten kan jag ju passa på att berätta om de gigantiska flugorna som kommer var sjunde år hit till middle west of Usa. Vilket år tror ni att jag passar komma hit på besök? Jo det sjunde året, känns ju toppen!! Dessa flugor (och ja det är rena flugor) är större än gräshoppor och låter förfärligt. De har stora illröda ögon och sätter sig på bilar och allt möjligt. Det är då inte bara en som sätter sig på bilen utan tydligen sist det var årlig säsong för dem så kunde det sitta kanske 50 stycken på en bil och detta mitt folk är inte ens lite överdrivet. De har dock förutspått att detta år inte kommer vara lika hemskt som de andra för de regnar mer. Fråga mig inte varför för i Sverige är det väl änå tvärtom att om det har regnat kommer de fler småkräk? Aja, jag får nästan förbereda mina värdbarn på att om jag svimmar behöver de inte ringa en ambulans för $500 utan det räcker med att hälla en hink med vatten på mig. Jag kan lova er att jag kommer inte under en endaste sekund hålla mig vid medvetande om jag möter ett sådant monster. Jag skriker ju av getingar så hur jag ska överleva det där det är ett mysterium.

Nu kom jag av mig, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer även om jag är på skrivhumör. Jag kanske kan lugna med att säga att jag trivs jättebra här men som det gamla ordspråket lyder, borta bra men hemma bäst!