Jag skriver nu första inlägget som handlar om min långa trip till USA! Det är nu bara drygt 3 veckor kvar tills jag befinner mig på andra sidan atlanten, mitt nya hem för ett år. Jag har vetat om detta sedan i oktober men det är inte förrän nu som jag förstår att det verkligen är på riktigt. Jag är hur taggad som helst men samtidigt är jag nervös över att jag ska lämna min trygga närvaro här hemma i Sverige. En sak som irriterar mig så kopiöst mycket är att jag kommer inte kunna gå till en vattenkran och dricka vatten mitt i natten. Min värdfamilj gör garanterat det men jag kan inte dricka vattnet där, det är äckligt. Så jag kommer alltså behöva köpa in vattenflaskor om jag ska få vätska, hm det känns som världens i-landsproblem men vadå? Jag är uppvuxen med världens bästa och renaste vatten, för mig är det en självklarhet och kommer inte vara det längre...

Iaf, Jag är superglad över att jag har tagit detta steg, och nu har nedräkningen börjat! Min värdfamilj är underbara och brittiska, vilket på något konstigt sätt känns tryggt för de är européer!! Jag vet inte riktigt varför det känns tryggt? Men det känns som en blandning mellan det kända och det okända!

Jag sitter nu här och lyssnar på kära, gamla Håkan Hellström och tankarna för mig tillbaks någon gång i mitten av 00-talet, så många gånger jag har suttit med Paulina i hennes gamla hus på Teg, sommarkvällar/nätter och lyssnat på alla dessa gamla låtar som nu väcker så många minnen till liv! Jag blir varm inombords och det känns som att det var igår, men ack och ve det var för 6 år sedan! Då bodde alla hemma, man hade sommarlov, åkte till Bölesholmarna för att grilla, åkte till Böleäng för att spela brännboll, satt på kajen med en mjukglass och återigen hade man sommarlov! Inget sommarjobb heller för den delen, vi var ju trots allt bara 14 år gamla och livet hade bara börjat! Högstadiet är den bästa tiden i mitt liv hitills, man växte upp från barn till att bli en tonåring. Det var en underbar tid och minnena kommer aldrig att blekna!




Rockenroll blå ögon -Håkan Hellström