Så äntligen har jag tagit mig tid till att skriva om mina 6 månader här i USA. Det är så mycket jag vill berätta om för jag har så många tankar rörande USA som land och hur människor här borta fungerar men även om min värdfamilj. Jag vill dock inte måla ut människor för mycket om fel människa läser (med google translate). Mina närmsta hemma i Sverige vet mycket mer än vad jag kommer skriva här!

6 månader av mitt liv, tiden har gått så fruktansvärt fort, jag kom hit den 14 februari med helt okej engelska för att vara svensk. Nu 6 månader efteråt är det alltid lika kul att höra hur "amerikansk" jag låter med mina uttryck och dialekt. Alla som känner mig där hemma vet ju mig med min norrländska som dessvärre också speglade av sig i mitt engelska tal. Inte längre kan jag stolt meddela!

Så mina tre första månader minns jag inte så mycket av, det var så många nya uttryck att ta in och så många nya människor att lära känna. Jag var tvungen att "växa upp", ta större ansvar både ekonomiskt och här hemma. Jag tjänar för tillffället en tredjedel jämfört med vad jag gjorde hemma i Sverige samtidigt som jag lever ett dyrare liv här. Innan man åker så tror man att 800 dollar i månaden klarar man sig gott och väl på i och med att man inte behöver betala räkningar och mat men samtidigt så har jag aldrig rest, ätit ute eller shoppat så mycket i hela mitt liv. Shoppingen har jag dragit ned på drastiskt för jag vet att jag inte kommer få hem allt annars. Jag kan lugna mamma med att säga att jag har automatiskt gjort så att min amerikanska bank tar 100 dollar i veckan från mitt bankkonto till mitt sparkonto så jag kommer att ha en sisådär 14000 kronor när jag har sparat klart! Det är mitt mål...

Efter 6 månader så kan jag säga att jag har växt så mycket i mig själv, jag har blivit mycket mer mogen och vuxen. Här måste jag ta hand om mig själv, jag har ingen mamma och pappa att luta mig emot (även om jag pratar med dem varannan da på skype). Det är ingen som gör mat till mig som pappa alltid gjorde hemma. Det är ombytta roller nu, nu är det jag som lagar mat till bortskämda ungar (som man bäddar får man ligga). Jag tvättar dagligen kläder åt 5 barn som endast använder sina kläder en gång för att de är för lata för att lägga tillbaks kläderna i garderoben efter att de använt dem. Jag städar barnens rum varje vecka och även deras toaletter, snälla gud låt mig inte få sjukdomar BLÄ säger jag bara. De är så stökiga och orenliga. På 6 månader har jag gått från att vara bortskämd tonåring (ja, min mamma tvättade fortfarande mina kläder då jag var 20 även om jag hade egen lägenhet) till att bli min mamma? Detta är nog det bästa som hänt mig när jag varit här. Jag kommer föralltid att förstå vikten med att ha det städar och fint runtomkring mig. Ibland kan min renlighet gå till överdrift när jag putsar min dusch en gång i veckan för att det finns vattenfläckar på glaset men men...

Efter 6 månader så kan jag dra slutsatsen att det spelar stor roll vilken värdfamilj man bor i. Jag har ett stort problem och det är användning av bil. Jag har en värdföräldrer som har en konstig filosofi och verklighetsuppfattning. Om jag lånar bilen mer än två gånger per vecka så får jag höra det också. Jag måste alltså planera om jag lånar bilen och åker till en kompis så måste jag även åka förbi affärer och göra mina ärenden för jag vet att jag inte kan göra dem en annan dag eftersom jag redan har lånat bilen. Jag har aldrig varit såhär osjälvständig. Även om jag inte fick ta mig hem själv utan hade världens bästa pappa som kom och hämtade mig mitt i natten så fick jag ändå alltid gå ut och träffa mina kompisar när jag ville. Det går inte här om inte mina kompisar kommer och hämta mig. Det värsta jag vet är att känna att jag är beroende av andra. Jag vill klara mig själv men jag har inga pengar till en bil och en bilförsäkring så det går inte.

Om jag hade fått göra om processen hade jag aldrig tackat ja till en värdfamilj om jag inte hade haft tillgång till en egen, personlig bil. Det är nog det viktigaste som kan avgöra hur ditt år blir. Om du tar hand om jobbiga barn hela dagarna måste du känna dig fri till att göra vad du vill på kvällarna. Ta mig inte fel, jag älskar att stänga in mig på rummet och lyssna på musik och bara pyssla om mig själv och ha egentid men ibland vill också jag kunna åka ut på mina villkor och inte beroende på vilket humör min värdpappa är på.

Efter 6 månader så kan jag dra slutsatsen att mitt yngsta värdbarn bara blir värre och värre för varje dag, han bits, slår mig, säger taskiga saker till mig hela tiden. Jag kan erkänna att jag har varit nära på att göra illa honom flera gånger men jag vet att om jag rör honom så sätter organisationen hem mig på första bästa plan och sedan kan jag aldrig ansöka om ett visum igen så man vill ju inte ta den risken. Vissa dagar går faktiskt bra medan andra är omöjliga. Jag vet inte hur många gånger jag har ringt till mina vänner samtidigt som jag jobbat med gråten i halsen eftersom han är så omöjlig att ha att göra med.

Jag har tagit tag i saker och ting med jag vill inte gå in på det mer här, människor som bör veta vet redan!

Efter 6 månader så kan jag berätta att flytta till ett annat land långt bortifrån det land man är van vid är både på gott och ont. Jag hade aldrig vuxit så mycket som människa om jag inte hade gjort det här, jag har lärt mig ett helt språk flytande, jag har lärt mig att bli vuxen och ta ansvar och framför allt har jag lärt mig att jag aldrig ska flytta det själviska USA som alla europeer drömmer om att få uppleva. Det är korrupt, själviskt och de håller just nu på att dra med sig hela världen ned i sin egen skit som republikaner i detta land har skapat.

Jag ska inte gå in mer på politik för jag kan skriva ned starka åsikter om republikaner. Jag älskar att jag har kommit hit för så politisk som jag har blivit nu skulle jag aldrig ha blivit hemma i Sverige.

Älskade Sverige, jag är så stolt över att vara svensk, över att känna att alla människor är lika mycket värda, fattiga som rika, gamla och sjuka... Alla ska ha samma förutsättningar, det är ingen som bryr sig om det i detta land. Rika blir rikare samtidigt som arbetarklassen blir allt fattigare här. Vart är logiken?

Jag har sådan tur att de enda amerikanerna jag känner är republikaner så för varenda samtal jag har med dem då de visar sin bild på hur de tycker att saker och ting ska vara så blir jag ännu mer säker på att jag är socialist i hela mitt hjärta! Ingen av dem kan hjärntvätta mig, inte ens kära speaker of the house och hans medarbetare!!

Nu blev det mycket skrivet och kanske ganska mycket negativt, ta mig inte fel! I have the time of my life och jag ångrar inte en sekund till att jag åkte!

Ps. Jag börjar studera på college tre dagar i veckan på måndag, det ska bli så himla roligt!!

Nu måste jag sova!! // Lisa-Marie